Jag saknar Oslo och kan inte erkänna för mig själv att jag är klar där. Och jag föraktar mig själv varje gång jag börjar fundera över hur fort tiden går nuförtiden.
Det påstås att man kan börja leva efter man tagit studenten, men det är ju nu man har som störst risk att slösa bort sitt liv, låta det gå åt, försvinna.
Idag frös jag på jobbet, precis som i Oslo. Och idag fick jag en komplimang för mitt utseende, precis som i Oslo. Jag fick beröm för mina ögonbryn och fick höra att Gud minsann varit givmild med en del människor. Den var ny. Han var SPI:are.
Det är fånigt. Jag var i Oslo för mindre än en månad sedan och är nostalgisk som om jag talar om min ungdoms dagar på 40-talet. Om jag blir gammal, kommer jag bli den där tanten ingen orkar lyssna på för att jag är fast i det som har varit.
Nu ska jag leva idag.
Älskar du livet? Spill då inte tiden, för den är det stoff som livet är vävt av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar